Sagan om den äckliga vita bullen

Kära dagboken,

För att göra en lång historia kort så slutade gårdagen med att vi satt och drack rom och cola för att sen bege oss ut till ett ”partyhus”. Även den här gången hamnade vi i ett karaokerum och vi hade skitkul.Vi försökte lista ut hur ”drink-beställar-maskinen” fungerade och knappade otåligt in våra fylle-önskemål. Efter ett tag kom det några japaner med fulla kannor med sprit – och efter det började det verkligen gå utför.

Tomas, som vält möblerna i ”partyrummet”, sitter på golvet och dricker direkt ur en kanna full med sprit. För er som har en klar bild över hur det här kan se ut, har säkert vissa aningar om hur det skulle sluta. När vi stack därifrån gick vi till hotellrummet och här kommer Malin på att hon vill nog ha lite godis. Gentleman som man är springer man ut för att fixa detta. En jävligt full Tomas springer genom Tokyos bakgator för att hitta en affär som säljer godis, och här börjar det verkligen verkligen verkligen gå utför…

Idag när jag vaknade hade jag en sjuk ångest för något. Det var inte för att jag varit så full, inte för att vi spenderat mkt pengar, inte för nånting jag vanligen kan få ångest för. Det var något nytt. Efter ett tag kom jag på vad det var. När jag väl hade hittat en affär för att köpa godis till Malin så kom jag på idén att jag allt skulle köpa nånting åt mig också. Nu hade jag sprungit genom ett antal mörka gator så jag skulle också ha något. Jag plockar på mig de varor malin ville ha och vad skulle jag ha?

Jo, jag fick en snilleblixt att köpa det absolut äckligaste jag sett i Tokyo. Det var som en vit bulle som badat i någon form av olja. Konsistensen på ”bullen” är som en blandning mellan en bläckfisk och lös Jello. Det ser ut lite grann som en matig maräng. Varje gång jag sett den här bullen har jag tittat på den och tänkt ”Det där är förmodligen det absolut sista jag skulle ätit”. När jag står där i affären så får jag ett infall, jag ska äta en sån där bulle. Jag pekade på bullen, fällde ut mig någon fånig engelsk kommentar och smilade så stort jag kunde. Tjejen i kassan fattade inget men smilade tillbaka och förberedde den äckliga lilla bullen. Efter det så har jag inte speciellt mkt minne förrän jag är tillbaka på hotellrummet.

Det är bullen. Det är bullen som jag har ångest för. Det var bullen som gjort att jag, idag, känner mig så mentalt förstörd att jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag minns hur jag sätter tänderna i bullen och försöker intala mig hur gott det är. Mmmm! Smaskens! Jag kommenterar även hur god bullen är för omgivningen. En mjuk och seg degklump med tvivelaktigt innehåll försvinner ner i min kropp och jag är gladare än någonsin. Gud vad gott det var – NOT!

Nu sitter jag här, vill inget hellre än att spy upp bullen men jag kan inte. Vetskapen om att den finns i mig är inte rolig. Hur fan gjorde jag det där? Jag åt den som om det vore det bästa jag visste och att jag lätt skulle äta 10 till. (Vad dricker man för att reagera såhär?) Det är nog svårt att förstå när man återberättar en sån här sak och det låter nog lite som ett I-landsproblem. Imorgon kommer jag skratta åt det men just nu vet jag inte riktigt om jag känner mig själv